minizoo

Ja, tidigt i morse dök han upp. Den "gamla" kärleken. Han är gammal på det sättet att jag var väldigt kär i honom när jag gick i 7:e klass, han gick i 9:an. Hm... Glömmer det ALDRIG. Så kär som jag var. Men det var jag ju inte ensam om. Han var ju en av skolans mest populära killar och vem vill väl ha en sådan som mig???
Han dök upp i drömmen i morse, inte på något annat sätt, även fast vi bor närmare varandra nu än när vi gick i skolan. ;-)
Då var det ca en mil emellan oss, nu är det någon kilometer.

I drömmen skulle jag lifta med honom på hans pakethållare. Ha, ha, ha! Varför jag drömde om honom överhuvudtaget har jag ingen aning om, men mina fd klasskamrater från grundskolan var också med i drömmen, så kanske hade det något med det att göra?
Pakethållare, ja. Och hans t o m. Har faktiskt vääääldigt speciella minnen till den. Låter det konstigt? Nja, lika konstigt som jag är konstig i så fall. HAHAHA!!!
Det var nämligen så att på måndagar i sjuan hade hans klass bild före oss. Bildsalen låg i ett annat hus och man var tvungen att gå i en trappa på utsidan för att komma dit. Hans cykel stod parkerad i cykelstället där utanför bildsalen och jag brukade skriva brev och sätta fast på hans pakethållare. Men jag skrev ALDRIG någon avsändare.
Så kom då den där måndag eftermiddagen som jag absolut ALDRIG kommer att glömma (om jag inte blir dement eller nåt då. Men då kan ju någon visa mig vad som står på denna sida...). Vi var på väg in till bild salen och hans klass var på väg ut. När vi möttes i dörren tittade han på mig och sa: Tack för breven!
Oooops! Jag blev nog väääldigt generad! Hur kunde han veta att det var jag som skrivit dem??? Ja, det får jag nog aldrig veta men ett kul minne är det!

Många år senare (februari 1998) bodde jag och grabben på den ort jag bodde på när jag gick i skolan. Någon dag efter Alla Hjärtans Dag klev han (A.S) på samma buss som mig hem från stan. Han skulle väl hälsa på sina föräldrar kan jag tänka. När jag såg honom igen efter många år kom just det här med breven upp i huvudet på mig och jag fick för mig att skicka ett försenat Alla Hjärtans Dag kort till honom via hans föräldrars adress.
Så blev det! Jag skrev något i stil med: "Jag såg dig på bussen och vill bara skicka en försenad Alla Hjärtans Dag hälsning. Från tjejen som aldrig fick chansen".
Hur vågade jag??? Ja, ibland kan man undra....

Någon vecka senare var jag på en av stadens krogar, Frimis. HAN var där. Han kom fram till mig i baren och så sa han: Tack för kortet!
Men,  nu igen? Hur kunde han veta? Jo, det  visade sig att han också hade sett mig på bussen så då förstod han direkt att det var jag som hade skickat det.    Ja, så kan det gå.
Den kvällen fick jag i alla fall göra något som jag aldrig fick göra i skolan. Dansa tryckare med HONOM! Vilken försenad lycka det blev!!!

Och nu då? Jo, vi brukar träffas i affären ibland och småprata lite. Han ser fortfarande väldigt bra ut, men han är nog inte min typ längre. Tyvärr! Eller, tyvärr och tyvärr. Han är ju sambo och har två barn.... Men det är kul att vi fortfarande kan prata med varandra trots mitt ihärdiga skrivande.

Nä, ska jag slänga på Canal + igen. Kolla "Allt om min buske" medan jag käkar frukost. På återhörande!